Spelkort har under åren inte bara använts till kortspel. Under 1700-talet, då kortlekarna var en viktig del i vardagen, gavs många exempel på hur kartongstyva pappbitar med dekorativa inslag kunde användas till mycket. Spelkorten var t.ex behändiga som visitkort (inte minst förr då baksidan vanligen var dekorerad) eller som inbjudningskort.

Man kunde bygga korthus med dem, utnyttja dem i reklam eller som bokmärke. Husmor använde dem i praktiskt arbete som spolpipor vid vävning eller som nyststjärna, nystkrona, i stickandet av strumpor. Spelkort kan hittas insydda i klänningar för att bygga upp eleganta former. En svensk spelkortspionjär Under det intensiva 1700-talet tog den svenska produktionen av spelkort fart.

Myndigheterna främjade all inhemsk produktion som kunde ersätta import av olika slag. Varje försök att trycka spelkort hälsades alltså välvilligt av myndigheterna. Carl von Linné reste »å städernas uppdrag landet runt".

Under sin västgötaresa fick han bl.a uppleva en dag med kortspel på en surbrunn i Värmland. Det fanns en hel del pengar att tjäna. Importen var i början av 1700-talet över 20 000 kortlekar om året, främst från Rouen och Amsterdam.

En pionjär blev Leonhard Klinckowström, som under flera år i rysk fångenskap fått lära sig det som fängelserna på den tiden ibland producerade, nämligen spelkort. Han vände sig till myndigheterna hemma i Sverige och lovade billigare och bättre spelkort än de importerade. Han engagerade en tysk spelkortsmakare, Johann Gottlob Zimmermann, till sin fabrik på Drottninggatan 11 i Stockholm. Att starta en kortfabrik var ett dyrt företag, med kostsamma trä- och metallformar.

Trästockar för träsnittstrycket var dyra och måste hela tiden förnyas med skickligt hantverk. På 1760-talet införde Zimmermann troligen som den förste i Europa nyheten att de klädda korten fick dubbelbilder, spegelvända bröstbilder. Tanken var att en kortspelare som reflexmässigt vänder på ett kort när han får det på hand därmed avslöjar lite av vad som finns. Att vi i Sverige var så innovativa när det gäller kortlekar berodde kanske på att vi inte hade någon egen tradition att bygga på.

Flera spelkortsfabriker växte fram

I Stockholm fanns fabrikörer med namn som Tottie, Boh, Radick, storfabrikören Blomberger, som tillverkade 250 000 kortlekar under tjugo år, Jöran Lorents Hedman med den gustavianska tidens främsta fabrik. Hedman gick i konkurs 1770 i den ekonomiska kris som då rådde, men han startade om, öppnade ett populärt kaffehus med biljard och kortspel på nöjeslistan.

Men många spelkort tillverkades med dålig kvalitet: »dels af nog groft papper tillwärkade, dels illa sorterade, dels ojämnt skurne, dels ock fläckige«. Hedman började tjäna pengar igen, skaffade guldur och fick betala skatt för sidens bärande och tobaksbruk ... Ny konkurs 1803 och han dog utfattig 1812.

I landsorten fanns också spelkortsfabriker, t.ex Gother i Västerås och Strömbeck m. fl. i Gävle. Packhusinspektören Martin Neuman i Göteborg anställde vårdslöst nog den för stämpelförfalskning dömde Johan. Lindström. I Eksjö fanns Z.Z Kjellman, som klagade över dyra material. I Norrköping tillverkade Johan Kuhlman ett par hundra kortlekar i veckan.

Han ägnade sig åt illegal försäljning utan stämplar, så fabriken gick med vinst trots att man tryckte med trästockar på tre lager papper. Också Karlskrona, Nyköping, Laholm och Kristianstad hade egna fabriker. Kaffehusen florerade och biljardsalongerna drog kortspel till sig.

Myndigheternas dubbelmoral firade triumfer. Å ena sidan fann man glädje i att beskatta kortlekarna. Å andra sidan utfärdades förbud med täta mellanrum medan "frihetstiden" pågick för fullt. "Placat" utfärdades mot "Hwarjehanda otilbörligt Spel och Dobbel på Källare och CaffeeHus, så wäl som hemma i husen".