Jag gillar rent generellt att spela konservativt och hänga med i ett NLH-parti eller en turnering, tills jag känner blodvittringen eller det inträffar en bra situation för mig. Jag väntar på att markerna ska komma till mig. Till slut kommer mina motspelare att börja göra misstag som jag kan dra fördel av.

När jag bedömer att tiden är mogen, kommer jag att börja göra en del manövrer. Jag kanske synar någon med en svag hand när han bluffar, eller så bluffar jag någon när jag anar mig till svaghet. Jag kanske till och med försöker rigga en fälla mot någon när jag har ”nötterna” (the nuts som det heter på engelska), alltså oslagbara kort, men normalt betar jag med sådana kort för att ge någon annan chansen att krossas av mig i en pott.

I den giv som jag nämnde ovan, där jag floppade en triss i ess, betade jag stort efter floppen innan jag blev checkhöjd! De flesta spelare skulle inte ens drömma om att beta på ett par i ess i denna situation. Om mina motståndare börjar spela för tight börjar jag höja i varje pott för att stjäla en del marker, i synnerhet när det finns en ante att stjäla och inte bara mörkarna. (En ante används normalt inte i hold’em men tillkommer i senare rundor i hold’em-turneringar och ibland i sidopartier med höga insatser.)

Jag spelar NLH på känsla, med en del disciplin, för att försäkra mig om att jag kommer att hänga med ett tag. Och jag förlitar mig obetingat på min förmåga att läsa andra. Om de klipper till, så klipper jag tillbaka. Om de sänker garden, så nitar jag dem. Jag lutar mig tillbaka och iakttar vad de andra håller på med, och gör sedan justeringar i mitt spel. Ibland spelar jag i min stil, och ibland spelar jag i en stil som baserar sig helt och hållet på mina motståndares spelstilar.