Ända sedan jag började spela NLH har jag införlivat en liten lek där jag försöker att gissa exakt vilka två kort en motspelare har i hålet. Jag kan vanligen begränsa det till bara ett fåtal möjligheter, och enstaka gånger har jag högt vågat mig på en gissning när jag känt mig säker på saken.

Tänk som jag skrämt upp de andra spelarna när jag gissat på min huvudmotståndares Q-Q och han har vänt upp sina två damer och sagt: ”Hur i hela fridens namn gör han det där?” Hur i hela fridens namn gör jag då det där?

Jag kan göra det eftersom jag tillämpar observation, logik och slutledningsförmåga medan jag deltar i spelet. När någon väl har agerat med sin hand tre eller fyra gånger, har jag fått mängder med information. Hur betade han med den före floppen?

Hur mycket betade han, och vad verkade han vilja att motspelarna skulle göra i den här given? Verkade han svag eller stark? Precis hur svag eller hur stark verkade han? Vad satt han med förra gången han agerade så här? Hur förändrade floppen hans uppförande? Försökte han sig på något skådespeleri som jag kunde genomskåda? Och naturligtvis spelar korten på bordet en stor roll för mina bedömningar.

Vanligen hjälper mig all information som jag samlar in på det här sättet att skapa en inre bild av min motspelares hand. Jag har dessutom välsignats med ett utmärkt pokerminne (jag minns fortfarande givar som jag spelade för 17 år sedan, samt alla detaljer – inte bara givar från igår eller i förrgår), och allt detta bidrar också till processen.

Så jag kan begränsa det till låt oss säga ett par i tior, knektar eller damer. Sedan tänker jag ytterligare några sekunder medan jag finslipar min gissning med ledning av hur min motspelare har agerat tidigare under en giv som jag har bevittnat.

Till slut kastar jag fram min gissning: ”Du har ett pocketpar i damer i hålet, eller hur?” Jag blev så bra på det här lilla knepet att under en lång tid upphörde andra spelare med att försöka bluffa mig. (Det var väldigt trevligt för mig, men å andra sidan avslöjade jag inte heller någon annans bluffar!)

Att försöka bestämma sig för vilka kort din motspelare sitter med är en utmärkt lek medan du spelar poker, och den kommer att göra oändligt mycket för din läsförmåga. Om det till att börja med går dåligt för dig, så bekymra dig inte — dina läsningar kommer att bli bättre och bättre.

Övning ger färdighet! Daniel Goleman påstår i sin bok EQ: Emotional intelligence att ”vissa stjärntalanger” går att lära sig”. (Goleman anser att många av de talanger som har gjort vissa människor mycket framgångsrika kan studeras och läras in.) Jag anser att detta med att läsa människor är en ”stjärntalang” (ett karaktärsdrag) som går att lära sig, även om jag medger att vissa kan komma längre än andra.