Ett ofta förbisett men mycket roligt kortspel är 21. Detta enkla men hasardfyllda kortspel spelades troligen i någon form redan på 1310-talet och tidigare än så via tärning, som soldaterna gjorde på torget i Siena.

På amerikansk engelska heter spelet Black Jack beroende på att de svarta knektarna i tidig poker användes som vilda kort, innan jokern blev uppfunnen. På franska heter spelet "vingt-et-un", på engelska "pontoon" som är en från första världskrigets skyttegravar hämtad förvrängning av det franska ordet.

Spelet nådde en litterär förankring under mitten av 1700-talet då det spelades flitigt vid det franska hovet. Madame Dubarry liksom senare kejsaren Napoleon spelade gärna tjugoett, omväxlande med t.ex whist och det mer utstuderade hasardspelet Farao. Dubarry efterträdde Madame de Pompadour 1764 som Ludvig XV:s älskarinna, båda väl bekanta med kortspel.

Några regler

Den svenska varianten är något annorlunda än den kontinentala, den som spelas t.ex på kasinon. Men vi håller gärna på det svenska. Syfte: 21 poäng eller nå högsta poäng under 21. Den som far mer än 21 poäng törlorar sin insats. Kort: En vanlig kortlek med 52 kort. De klädda kortens valörer är: ess fjorton eller ett, kung tretton, dam tolv, knekt elva poäng, nummerkortens värde är lika med deras antal prickar.

Antal spelare: Minst två och kanske mest åtta. En spelare fungerar som "bankir", en roll som spelarna kan turas om att ha. Det är en fördel att vara bankir eftersom man då statistiskt sett har fler chanser att vinna. Bankiren är hela tiden i aktion gentemot de olika spelarna, som var och en får vänta på sin tur.

Spelet börjar lämpligen med att man "lyfter" om vem som ska börja vara bankir, högst kort får den förmånen (ess räknas lägst). Given: Bankiren lägger en summa som bank mitt på bordet. Därefter delar han ut ett kort till varje spelare. Korten läggs på bordet framför spelarna, med baksidan upp.

Spelet: Man kan se spelet som en duell mellan två spelare, bankiren och en av spelarna, i tur och ordning. Bankiren börjar med spelaren till vänster om sig, medsols. Spelaren ser på sitt kort och lägger ett belopp framför sig på bordet, högst detsamma som bankens. Alla bör gemensamt före spelet ha beslutat om maximi- och minimiinsatser.

Spelaren kan nu antingen förklara sig stå nöjd eller begära ett eller flera kort. Att stå nöjd innebär att man är nöjd med det man har. Spelaren ser på sitt/sina kort utan att visa dem för de andra. Vi antar att spelaren begär ett nytt kort. Summan av korten kan nu vara: mer än 21 poäng, dvs. spelaren spricker, visar upp sina kort och förlorar insatsen till banken, 21 poäng, spelaren visar upp korten, behåller sin insats och får lika mycket därtill ur banken, mindre än 21 poäng.

Spelaren kan då förklara sig nöjd eller begära ytterligare ett kort (och kan fortsätta så) tills han eller hon antingen spricker, får 21 eller får en mindre totalsumma men förklarar sig nöjd. När spelaren förklarat sig nöjd ska bankiren "straffa spelaren", dvs. spela ut egna kort. Bankiren drar önskat antal kort från leken, ett efter ett, och lägger alla med framsidan upp: Får bankiren 21 har spelaren förlorat sin insats.

Om bankiren får mer än 21 har spelaren vunnit sin insats och lika mycket därtill ur banken. Om bankiren ställer sig nöjd visar spelaren upp sina kort. Den som har högst poäng vinner, har de lika vinner bankiren. Bankiren fortsätter så med nästa spelare.

Pengarna på bordet ligger kvar så länge samma bankir är verksam. När omgången är klar stoppar bankiren pengarna, "banken", i fickan och en ny bankir börjar på ny kula med egen satsning, en ny bank. Att vara bankir är fördelaktigare än att vara spelare, främst genom att man vinner varje gång bankiren och spelaren har samma poäng.

Dessutom är det ju så att motspelarens insats stannar kvar i banken varje gång spelaren "spricker". Bankiren fortsätter spela i tur och ordning med spelarna runt bordet, normalt i tre varv. Därefter är det nästa spelares tur att vara bankir. Det kan bli bankirbyte också om banken sprängs, dvs, om någon satsar lika mycket som finns i banken och vinner. Eventuellt kan då regeln gälla att bankiren kan välja mellan att satsa en ny bank eller att lämna över uppdraget.

Bankiren delar ut kort från lekens ovansida, med baksidan alltid upp, så långt den räcker. Det understa kortet används inte. När leken är slut samlas korten ihop, blandas och kuperas. Några extra regler En spelare som får sammanlagt fem kort och fortfarande inte nått 21 anses som vinnare på samma sätt som om han fått 21.

Två ess utan andra kort räknas som 21. En spelare som får ett klatt kort (knekt — ess) kan välja att begära bara ett extra kort. Han får kortet med baksidan upp och ser inte på det. Sedan spelar bankiren och när denne är klar vänder spelaren upp sina båda kort. Om både spelare och bankir har lika värde, även över 21, vinner spelaren.

Rekommenderad vidareläsning

För dig som vill spela blackjack på nätet - och verkligen vill maximera dina chanser att vinna, rekommenderar vi att du klickar vidare till den här sidan om blackjack, som är en lysande guide till hela spelet. Glöm inte att kolla in blackjackskolan här, som är ett tiostegskurs till att spela spelet genom att räkna kort och vinna massvis med fördelar mot kasinot. Och du: det är inte speciellt svårt att lära sig, vad du än tror. Läs - och lär! 

Finesser i spelet

Problemet med blackjack är att avgöra när man ska stå nöjd. Risken med att stanna vid ett lägre tal måste vägas mot risken att det extra kort man begär ger en summa över 21. Både bankir och spelare löper samma risk och en bluff från spelarens sida kan ge vinst om bankiren hamnar för högt.

En sjua, åtta eller nia som första kort är också fördelaktigt, då är risken mindre att man ska spricka på nästa kort. Tre sjuor (tre "sinkaduser") ger i vissa spel kretsar tredubbel vinst. Har man fått ett första kort på tio eller strax över kan det ldand löna sig att se om bankiren spricker.

Har man sjutto, arton poäng på hand kan det vara klokt att stå nöjd, risken är stor att nästa kort blir för högt. Som bankir bör man definitivt stoppa vid sjutton. På Internet eller i facklitteraturen kan man finna tabeller som visar de matematiska möjligheterna när man själv har visst antal poäng på hand kontra bankirens. Sådana tabeller kan vara till stöd men utgör ingen vinstgaranti. 

Spelkort har under åren inte bara använts till kortspel. Under 1700-talet, då kortlekarna var en viktig del i vardagen, gavs många exempel på hur kartongstyva pappbitar med dekorativa inslag kunde användas till mycket. Spelkorten var t.ex behändiga som visitkort (inte minst förr då baksidan vanligen var dekorerad) eller som inbjudningskort.

Man kunde bygga korthus med dem, utnyttja dem i reklam eller som bokmärke. Husmor använde dem i praktiskt arbete som spolpipor vid vävning eller som nyststjärna, nystkrona, i stickandet av strumpor. Spelkort kan hittas insydda i klänningar för att bygga upp eleganta former. En svensk spelkortspionjär Under det intensiva 1700-talet tog den svenska produktionen av spelkort fart.

Myndigheterna främjade all inhemsk produktion som kunde ersätta import av olika slag. Varje försök att trycka spelkort hälsades alltså välvilligt av myndigheterna. Carl von Linné reste »å städernas uppdrag landet runt".

Under sin västgötaresa fick han bl.a uppleva en dag med kortspel på en surbrunn i Värmland. Det fanns en hel del pengar att tjäna. Importen var i början av 1700-talet över 20 000 kortlekar om året, främst från Rouen och Amsterdam.

En pionjär blev Leonhard Klinckowström, som under flera år i rysk fångenskap fått lära sig det som fängelserna på den tiden ibland producerade, nämligen spelkort. Han vände sig till myndigheterna hemma i Sverige och lovade billigare och bättre spelkort än de importerade. Han engagerade en tysk spelkortsmakare, Johann Gottlob Zimmermann, till sin fabrik på Drottninggatan 11 i Stockholm. Att starta en kortfabrik var ett dyrt företag, med kostsamma trä- och metallformar.

Trästockar för träsnittstrycket var dyra och måste hela tiden förnyas med skickligt hantverk. På 1760-talet införde Zimmermann troligen som den förste i Europa nyheten att de klädda korten fick dubbelbilder, spegelvända bröstbilder. Tanken var att en kortspelare som reflexmässigt vänder på ett kort när han får det på hand därmed avslöjar lite av vad som finns. Att vi i Sverige var så innovativa när det gäller kortlekar berodde kanske på att vi inte hade någon egen tradition att bygga på.

Flera spelkortsfabriker växte fram

I Stockholm fanns fabrikörer med namn som Tottie, Boh, Radick, storfabrikören Blomberger, som tillverkade 250 000 kortlekar under tjugo år, Jöran Lorents Hedman med den gustavianska tidens främsta fabrik. Hedman gick i konkurs 1770 i den ekonomiska kris som då rådde, men han startade om, öppnade ett populärt kaffehus med biljard och kortspel på nöjeslistan.

Men många spelkort tillverkades med dålig kvalitet: »dels af nog groft papper tillwärkade, dels illa sorterade, dels ojämnt skurne, dels ock fläckige«. Hedman började tjäna pengar igen, skaffade guldur och fick betala skatt för sidens bärande och tobaksbruk ... Ny konkurs 1803 och han dog utfattig 1812.

I landsorten fanns också spelkortsfabriker, t.ex Gother i Västerås och Strömbeck m. fl. i Gävle. Packhusinspektören Martin Neuman i Göteborg anställde vårdslöst nog den för stämpelförfalskning dömde Johan. Lindström. I Eksjö fanns Z.Z Kjellman, som klagade över dyra material. I Norrköping tillverkade Johan Kuhlman ett par hundra kortlekar i veckan.

Han ägnade sig åt illegal försäljning utan stämplar, så fabriken gick med vinst trots att man tryckte med trästockar på tre lager papper. Också Karlskrona, Nyköping, Laholm och Kristianstad hade egna fabriker. Kaffehusen florerade och biljardsalongerna drog kortspel till sig.

Myndigheternas dubbelmoral firade triumfer. Å ena sidan fann man glädje i att beskatta kortlekarna. Å andra sidan utfärdades förbud med täta mellanrum medan "frihetstiden" pågick för fullt. "Placat" utfärdades mot "Hwarjehanda otilbörligt Spel och Dobbel på Källare och CaffeeHus, så wäl som hemma i husen".